Prokrastinering

”Du kan inte bygga ett rykte på vad du tänker göra.”

– Henry Ford

Jag läste nyligen ett inlägg som beskrev kronisk prokrastinering som ett av de mest farliga, men ändå mest underskattade, problemen i vår tid. Jag kan inte annat än hålla med.

I populärkulturen glorifieras ofta prokrastinering som något nästan charmigt. Vi ser memes om hur ”superkraften” är att göra allt sista natten innan deadline, eller skämt om hur vi jobbar bäst under press. Men för den som bär på en konstant ångestklump i magen och ser sina drömmar samla damm medan timmarna rinner iväg på meningslöst scrollande, är det allt annat än charmigt.

Myten om lathet

Det första vi måste förstå är att prokrastinering inte handlar om lathet eller brist på karaktär. Forskning visar att det i själva verket handlar om svårigheter med emotionell reglering (Sirois & Pychyl, 2013). Vi skjuter inte upp uppgiften för att vi är lata, utan för att uppgiften väcker negativa känslor – rädsla, osäkerhet, tristess eller självtvivel. För att slippa obehaget väljer hjärnan den snabbaste vägen till lättnad: att göra något annat.

När vi skjuter upp något skapar vi en tillfällig belöning genom att slippa obehaget, men priset är högt. Prokrastinering lägger sig som ett giftigt filter över vardagen. Allt blir lite grumligare och den mentala energin dräneras långsamt av alla de där ”borden” som vi bär i vårt undermedvetna.

Från Frank Lloyd Wright till Margaret Atwood

Även de mest framgångsrika människorna brottas med detta. Den legendariske arkitekten Frank Lloyd Wright fick uppdraget att rita huset Fallingwater (ett av världens mest berömda hus). Han sköt upp arbetet i nio månader. Det var först när klienten ringde och sa att han var på väg för att titta på ritningarna som Wright satte sig ner och ritade hela huset på drygt två timmar. Det blev ett mästerverk, men till priset av enorm stress.

Författaren Margaret Atwood har beskrivit hur hon ibland spenderar hela förmiddagar med att bara stirra ut genom fönstret eller göra oviktiga sysslor innan hon kan förmå sig att skriva. För att hantera detta har hon i perioder använt två olika skrivbord: ett för ”lek” och ett där absolut ingenting annat än arbete får ske. De förstår båda att motståndet inte handlar om brist på talang, utan om rädslan för att inte göra idén rättvisa.

Vägen ut ur cirkeln

Att bryta prokrastinering handlar inte om att bli en känslokall robot. Det handlar om att förstå mekanismerna bakom sitt undvikande.

• Sluta glorifiera adrenalinet: Att jobba sista minuten är ofta en flyktreaktion, inte ett effektivitetsval. Skillnaden mellan att vara effektiv och att vara adrenalinstyrd är hur du mår efteråt.
• Identifiera rädslan: Vad är det du egentligen undviker? Är det rädslan för att misslyckas, eller rädslan för att lyckas och de krav det medför?
• Praktisera självförlåtelse: Forskning av bland annat Piers Steel (2007) visar att de som förlåter sig själva för att de har skjutit upp saker, löper betydligt mindre risk att prokrastinera igen. Självhat göder bara det obehag som fick dig att skjuta upp saken från början.

Det kommer en övning till det här kapitlet också. Men det tar vi inte sen – vi tar det nu, så att du inte får chansen att skjuta upp din egen utveckling.