”Gör en sak varje dag som skrämmer dig.” – Eleanor Roosevelt
Jag ska erkänna en sak: jag har aldrig ätit ostron. Det finns något i hela konceptet som skaver. En glansig liten geléklump som doftar hav och ser ut som resultatet av en riktigt envis förkylning. Att kalla det en delikatess får mig ibland att ifrågasätta hela den gastronomiska industrins trovärdighet.
Men här kommer poängen: jag har aldrig smakat. Jag vet faktiskt inte hur det smakar. Allt jag har är förutfattade meningar, fantasier och några halvdana recensioner som stöd. Jag har dömt ut upplevelsen innan jag ens gett den en chans.
Pionjären och det första steget
Någon måste ha varit den första. Den första människan som plockade upp det där hårda, skrovliga skalet, bände upp det och tänkte: ”Det här ser vidrigt ut – jag måste smaka på det!”
Det krävdes mod. Kanske var det nyfikenhet, kanske var det ren desperation, men det steget la grunden för en hel matkultur. Det är en påminnelse om att nästan allt som vi idag betraktar som värdefullt, vackert eller självklart, en gång krävde att någon vågade kliva ut i det okända.
Det är precis detta mod jag vill prata om. Inte nödvändigtvis modet att hoppa fallskärm eller bestiga berg, utan de små, vardagliga handlingarna av mod som för en utomstående kan verka obetydliga, men som för individen kan förändra allt.
Modet att misslyckas: Roosevelt och Rowling
Eleanor Roosevelt
, en av historiens mest inflytelserika diplomater, var som ung extremt blyg och rädd för sociala sammanhang. Hon gjorde det till sin livsfilosofi att konsekvent utsätta sig för det hon fruktade. Hon förstod att mod inte är en medfödd egenskap, utan en muskel som tränas genom att vi gör det vi inte tror att vi klarar av.
Författaren J.K. Rowling har talat gripande om modet att våga misslyckas. Innan succén med Harry Potter levde hon under knappa förhållanden och möttes av dussintals refuseringar. Hon menar att det krävdes mer mod att fortsätta skriva på ett manus som ingen verkade vilja ha, än vad det någonsin krävdes att hantera den framtida framgången. Att ”smaka på ostronet” innebar för henne att fortsätta trots rädslan för att bli bortvald (Rowling, 2008).
Vad är ditt ostron?
Mod ser olika ut för alla. För en person är det att säga upp sig från en trygg anställning för att följa en dröm. För en annan är det att be om hjälp, att säga ”jag älskar dig” för första gången, eller att våga hålla ett föredrag trots darrande knän.
Det handlar om att utmana sina egna gränser. Enligt psykologen Albert Bandura bygger vi vår ”självtillit” (self-efficacy) genom att vi samlar på oss segrar över våra egna rädslor. Varje gång du gör något som känns obekvämt men viktigt, skickar du ett kvitto till din hjärna: ”Jag klarade det här också” (Bandura, 1997).
Frågan är alltså inte om du gillar ostron eller inte. Frågan är: Vad är ditt ostron just nu? Och vågar du smaka?
(Glöm inte att tugga. Det underlättar oftast.)
Övning
Modtrappan
Syfte: Att genom gradvis exponering minska rädslans makt och stärka din självtillit (Norton & Weiss, 2009).
Steg 1 – Identifiera ditt ”Ostron”
Börja med att identifiera en sak som du tycker är obehaglig eller skrämmande, men som inte är totalt förlamande. Det ska vara något som begränsar dig i vardagen.
- Skala: Ge situationen ett mod-poäng från 1 till 10 (där 10 är maximalt obehag). Vi letar efter något som ligger runt en 4:a eller 5:a.
Steg 2 – Bygg trappan (Exponering i små steg)
Om din utmaning känns för stor, bryt ner den i mindre delsteg. Detta är kärnan i kognitiv beteendeterapi (Barlow et al., 2011).
- Exempel (Tala inför grupp):
- Skriv ner vad du vill säga.
- Säg det högt för dig själv i spegeln.
- Säg det för en nära vän.
- Säg en mening på ett möte med fem personer.
Steg 3 – Mental simulering
Sätt dig ner och föreställ dig att du genomför utmaningen. Visualisera inte bara resultatet, utan även känslan av att gå igenom obehaget och komma ut på andra sidan. Forskning visar att denna typ av visualisering stärker både motivation och genomförandeförmåga (Taylor & Pham, 1996).
Steg 4 – Utför och reflektera
Genomför steget. Efteråt, skriv ner dina svar på följande frågor:
- Vad var det värsta som hände? (Ofta är fantasin värre än verkligheten).
- Hur kändes det i kroppen när det var klart?
- Vad lärde du dig om din förmåga att hantera obehag? (Schön, 1983).
Steg 5 – Nästa steg
När det första steget på trappan känns hanterbart, är det dags att klättra vidare. Mod växer inte genom magi, utan genom ackumulerad erfarenhet.
Referenser (6)
- Bandura, A. (1997). Self-efficacy: The exercise of control. W.H. Freeman.
- Barlow, D. H., Allen, L. B., & Choate, M. L. (2011). Toward a unified treatment for emotional disorders. Behavior Therapy, 42(3), 271–288.
- Norton, P. J., & Weiss, B. J. (2009). The role of courage on behavioral approach in a fear-eliciting situation. The Journal of Anxiety Disorders, 23(2), 212–217.
- Rowling, J. K. (2008). The fringe benefits of failure, and the importance of imagination. Tal hållet vid Harvards examensceremoni.
- Schön, D. A. (1983). The reflective practitioner: How professionals think in action. Basic Books.
- Taylor, S. E., & Pham, L. B. (1996). Why thinking about goals and performance improves performance. Psychological Review, 103(2), 193–209.
Vill du ha boken i handen?
Hela Välmåendecoach finns att läsa här. Den tryckta, signerade utgåvan finns också — och den går att läsa i soffan utan skärm.