Utmana dina rädslor

”Jag lärde mig att mod inte var frånvaron av rädsla, utan segern över den. Den modiga människan är inte den som inte känner rädsla, utan den som besegrar den.” – Nelson Mandela

Vi talar sällan öppet om våra rädslor. Det är begripligt; våra rädslor är det som begränsar oss, gör oss mindre och hämmar vår förmåga att utvecklas. I en kultur som premierar styrka kan det te sig riskabelt att medge en upplevd sårbarhet. Men det finns en annan väg – en väg som handlar om att stå kvar trots obehaget.

Rädsla är i grunden ett biologiskt skyddssystem, styrt av amygdala i hjärnans temporallob. Dess uppgift är att skydda oss från fara genom att aktivera kamp- eller flyktresponsen. Problemet uppstår när detta system blir en väktare som står i vägen för det vi innerst inne vill uppnå. När rädslan inte längre varnar för fysisk fara, utan för social osäkerhet eller rädslan för att misslyckas, börjar vår värld krympa.

Sårbarhetens paradox

Forskaren Brené Brown har genom decennier av studier visat att sårbarhet inte är ett tecken på svaghet, utan det tydligaste måttet på mod. Hon menar att vi inte kan uppleva kreativitet, glädje eller kärlek utan att samtidigt riskera att känna rädsla (Brown, 2012). Att erkänna sin rädsla är inte ett misslyckande, utan ett naturligt svar på en osäker värld.

Anledningen till att jag befinner mig där jag är idag, är för att jag har slutat fly från mina rädslor. Det krävde mod, uthållighet och tusentals små steg. När jag var 20 år höll jag mina rädslor för mig själv, vilket fick min personliga bubbla att krympa tills världen blev klaustrofobisk. Vid 25 började jag berätta – först för några få, sedan för fler. Det var då spiralen vände. Vid 35 stod jag i media och talade offentligt om min inre kamp.

Det jag lärde mig var detta: när rädslor belyses, förlorar de sin kraft. Mörkret tål inte dagsljus.

Att koda om hjärnan: Inhibitoriskt lärande

Inom modern kognitiv beteendeterapi (KBT) talar man om inhibitoriskt lärande (Craske et al., 2008). Det innebär att när vi konfronterar det vi fruktar utan att fly, skapar hjärnan en ny, säkerhetsbaserad association som lägger sig ”ovanpå” den gamla rädslan. Vi raderar inte rädslan, men vi lär hjärnan att vi kan hantera den.

Idag vet jag att nya rädslor alltid kommer att dyka upp. Det är inte ett tecken på att något är fel, utan ett tecken på att livet går vidare och att vi utmanar oss själva. Jag är inte fri från rädsla, men jag är friare i den. Det viktiga är inte att du öppnar dig för hela världen, utan att du börjar med att vara ärlig mot dig själv. Fråga dig själv med nyfikenhet: ”Behöver jag verkligen vara rädd för det här?”