Att stötta någon som mår dåligt

Varför det känns så svårt

Nästan alla drar sig för det här samtalet av samma tre skäl: rädslan att göra det värre, rädslan att inte kunna hantera svaret, och känslan av att man borde ha en lösning att erbjuda.

Ingen av dem håller. Att fråga någon hur hen mår gör inte någon sjukare — tystnad gör det. Du behöver inte kunna hantera svaret själv, du behöver veta vart man vänder sig. Och du behöver ingen lösning: den som mår dåligt har oftast hört alla lösningar redan, ofta av sig själv, klockan tre på natten.

Vad du kan säga

Berätta vad du sett, fråga sedan. «Jag har märkt att du inte varit med på lunchen på tre veckor och att du verkar trött. Hur har du det egentligen?» Det som gör frågan verksam är inte formuleringen — det är att den visar att någon faktiskt tittat.

Var tyst efteråt. Efter en sådan fråga kommer en paus. Den ska få vara pinsamt lång. De flesta fyller den med ett råd, och då är samtalet över innan det började.

Fråga vad som skulle hjälpa — men erbjud något konkret. «Hör av dig om du behöver något» lägger hela arbetet på den som har minst ork. «Jag handlar på lördag, jag tar med mat till dig också» är hjälp.

Bekräfta utan att värdera. «Det låter tungt» räcker längre än «men du har ju så mycket att vara tacksam för». Det senare är sant och stänger samtalet.

Fråga rakt om det tyngsta. Misstänker du självmordstankar — fråga. «Har du tänkt att du inte vill leva?» Att fråga planterar inte tanken, och de flesta blir lättade över att någon vågade. Får du ett ja: lämna inte personen ensam, hjälp till att ringa 1177 eller 112 om faran är akut.

Vad som inte hjälper

Snabba lösningar. «Har du testat att träna?» Kanske. Det gör att personen nu ska hantera sitt mående och din besvikelse över att det inte var så enkelt.

Jämförelser. «Andra har det värre» stämmer alltid och hjälper aldrig. Lidande fungerar inte som en kö.

Att göra det till din egen historia. Att kort dela något liknande kan skapa närhet. Att prata i tio minuter om din egen period gör dig till den som blir tröstad.

Att kräva framsteg. «Men förra veckan sa du ju att det gick bättre.» Återhämtning går i sicksack, och den som ska rapportera framgång slutar rapportera sanning.

Att sluta fråga efter ett nej. Det första nekandet betyder oftast «inte just nu» eller «jag orkar inte formulera det». Fråga igen om några dagar. Att någon fortsatte fråga är det de flesta minns efteråt.

Din egen ork

Att vara den som stöttar tar på krafterna, och den delen pratar nästan ingen om. Tre saker gör att du orkar längre:

Var en person, inte en behandling. Ditt jobb är att finnas, inte att bota. Att försöka vara terapeut åt någon du älskar slutar oftast med att båda är utmattade och relationen bara handlar om måendet.

Ha egna gränser, och säg dem högt. «Jag kan inte prata efter elva på kvällen, men ring mig när som helst före det.» Det är inte svek — det är vad som gör att du finns kvar om ett halvår. Mer om det i artikeln om gränser.

Ha någon som frågar dig. Anhöriga blir ofta sjuka i tur och ordning, särskilt föräldrar. Om det är ditt barn det gäller: den delen har en egen artikel.

På jobbet och i skolan

Är du chef eller lärare gäller samma sak, med ett tillägg: bestäm i förväg vad som händer sedan. Varje vuxen på en skola ska kunna svara på vad hen gör om en elev berättar något i korridoren, och varje chef ska veta vart en medarbetare lotsas vidare. Se psykisk hälsa hos unga och tidiga tecken på utmattning.

Vill ni att hela arbetsplatsen eller kollegiet ska ha samma bild håller jag föreläsningar om ångest och psykisk hälsa — 5 000 kr för 60 minuter, 10 000 kr för en halvdag.

Det viktigaste

Om du bara tar med dig en sak: du behöver inte veta vad du ska säga.

Nästan alla som tagit sig igenom något svårt beskriver samma sak i efterhand — inte ett klokt råd, utan en person som märkte, frågade, och fortsatte fråga.

Mvh Mikael GlännströmVälmåendecoach, författare och pappa till två