Lidandets konst

”Den som har ett varför att leva för kan uthärda nästan vilket hur som helst.” – Viktor Frankl

Ångest. Depression. Beroenden. Problem. Bekymmer. Utmaningar. Det är ett tungt besked, men en nödvändig sanning: Livet innebär lidande.

Detta är ingen nyhet för den som någon gång har känt existenskrisen skölja över sig vid diskbänken en tisdagskväll. Men vi behöver säga det tydligt: lidandet är inte ett tecken på att något är fel eller att du har misslyckats. Det är själva grundvillkoret för att vara människa.

Hjärnan: En överlevnadsmaskin, inte en lyckomaskin

Läkaren och hjärnforskaren Anders Hansen har poängterat att vår hjärna inte har utvecklats för att vi ska vara lyckliga, utan för att vi ska överleva (Hansen, 2019). Våra förfäder som gick runt och var konstant nöjda och avslappnade blev förmodligen uppätna av lejon. De som överlevde var de vaksamma, de som ständigt scannade omgivningen efter hot och kände oro inför framtiden.

Vi bär på en stenåldershjärna i en modern värld. Den är byggd för att upptäcka faror, inte för att vi ska sitta och njuta av en kopp te i en hängmatta. Att förstå detta är första steget mot självmedkänsla: din ångest är ofta bara din hjärna som försöker göra sitt jobb lite för väl.

Lidandet i filosofi och tro

Perspektiven på varför vi lider är många, men de landar ofta i samma slutsats. Inom kristendomen betraktas lidandet ofta som en konsekvens av människans begär – ett pris för kunskap och fri vilja. Det är en existentiell nota vi alla bär på. Ingen är utan synd.

Mitt favoritperspektiv kommer dock från buddhismen. I den första av de fyra ädla sanningarna slås det fast att ”livet är lidande” (dukkha). Men buddhismen stannar inte där. Den lär oss att lidandet uppstår ur vårt motstånd mot verkligheten och vår fastklamring vid det förgängliga. Genom den ”åttafaldiga vägen” erbjuds en metod för att navigera genom smärtan med bibehållen inre frid.

Även antikens stoiker, med kejsar Marcus Aurelius i spetsen, betonade att vi inte kan kontrollera vad som händer oss, bara hur vi förhåller oss till det (Aurelius, 2011). Lidandet blir ett problem först när vi intalar oss att det inte borde finnas där, eller när vi reagerar på faror som egentligen inte är faror, utan någonting vi är oroliga eller känner motstånd för.

Viktor Frankl och meningen i det svåra

När vi talar om lidande kan vi inte gå förbi psykiatern Viktor Frankl. Som överlevare från nazisternas koncentrationsläger observerade han att de som hade störst chans att överleva inte nödvändigtvis var de fysiskt starkaste, utan de som lyckades finna en mening med sitt lidande (Frankl, 1946/2006).

Han menade att vi kan finna mening på tre sätt: genom handling, genom upplevelser (som kärlek) eller genom vårt förhållningssätt till ett oundvikligt lidande. Detta är kärnan i denna bok: att inte fly smärtan, utan att transformera den till något meningsfullt och konfrontera det som hindrar oss från att utvecklas.

Skiftet: Från flykt till acceptans

Livet är naturligtvis inte bara lidande. Mellan räkningar och existentiell oro finns de glimrande ögonblicken: en kram, en doft av nybryggt kaffe, en insikt som får allt att klarna. Dessa stunder är bränslet som gör att vi orkar navigera genom de livets lidande och utmaningar.

Kampen står i skiftet mellan lidande och glädje. Det är där vi bygger vår karaktär. Anledningen till att jag själv började studera dessa frågor var min egen förlamande ångest. Det som då kändes som ett fängelse blev i slutändan startskottet för min största utveckling. Lidandet tvingade mig att vakna. Nu i efterhand är jag inte bitter, men jag önskar att det jag vet och känner nu, hade varit möjligt redan då.

Det är inte meningen att livet alltid ska vara enkelt. Men det kan vara vackert, och det kan definitivt vara meningsfullt.