Alla kan inte vara bäst

”Framgång är den sinnesfrid som kommer av att veta att du gjorde ditt bästa för att bli så bra som just du har potential att bli.” – John Wooden

Mina två söner drömmer om att bli fotbollsproffs. Som förälder tänker jag göra allt jag kan för att de ska kunna förverkliga sina drömmar, men den viktigaste läxan jag försöker ge dem handlar inte om slutdestinationen. Jag lär dem att ju mer de anstränger sig, desto rikare blir deras liv – oavsett om de når de största arenorna eller blir hängivna korpenspelare och ledare.

Det handlar om att förstå att det finns ett egenvärde i själva processen: i att träna, misslyckas, försöka igen och se hur man långsamt blir bättre. Det är inte bara eliten som får skörda frukterna av ansträngning. Alla som gör jobbet kan uppleva glädjen i utveckling.

Myten om att bara ”de bästa” räknas

Jag är ingen författare i världsklass, och jag försöker inte heller vara det. Men jag vet att jag kan skriva en riktigt bra bok som kan påverka människor, få någon att känna sig sedd eller inspirera till förändring. Det blir nog inget Nobelpris, men budskapet kan ändå förändra någons värld.

Vi lever i en tid där vi ofta luras att tro att det bara är den absoluta toppen som räknas. Men tänk efter: världen fungerar inte tack vare de fåtaliga genierna. Den fungerar tack vare alla oss som är ”ganska bra” på det vi gör. De som dyker upp, bidrar och ständigt försöker bli en aning bättre än de var igår.

John Wooden och Elizabeth Gilbert: Processen som mål

Den legendariske basketcoachen John Wooden vann fler mästerskap än någon annan, men han pratade aldrig om att vinna. Hans definition av framgång handlade uteslutande om ansträngningen att nå sin egen potential. Han lärde sina spelare att fokusera på detaljerna i träningen, i vissheten om att resultatet på poängtavlan bara var en biprodukt av deras personliga utveckling (Wooden & Jamison, 1997).

Författaren Elizabeth Gilbert talar i sin bok Big Magic om vikten av att ge sig själv tillåtelse att vara en ”amatör” eller en ”hack”. Om vi bara skapar när vi tror att vi kan bli bäst i världen, kommer vi aldrig att börja. Men om vi skriver, målar eller idrottar för att vi älskar processen, befriar vi oss från prestationsångesten. Att vara engagerad och delaktig är viktigare för själen än att stå högst upp på pallen.

Psykologin bakom drivkraften

Enligt Self-Determination Theory (Deci & Ryan, 2000) mår vi människor som bäst när tre grundläggande behov uppfylls:

• Autonomi: Att vi själva äger våra beslut.
• Samhörighet: Att vi är en del av ett socialt sammanhang.
• Kompetens: Känslan av att vi behärskar något och utvecklas.

Det är här nyckeln ligger. Du behöver inte vara bäst för att tillfredsställa behovet av kompetens. Du behöver bara känna att du rör dig framåt. När utmaningen matchar din skicklighetsnivå hamnar du i det som psykologen Mihaly Csikszentmihalyi kallar för Flow – ett tillstånd av total närvaro där tiden försvinner (Csikszentmihalyi, 1990).