Psykisk hälsa på arbetsplatsen – vad passet bör ge

Varför de flesta föreläsningar inte ändrar något

Jag har hållit tillräckligt många för att kunna säga det här utan att skylla på beställaren: det vanligaste utfallet av en föreläsning om psykisk hälsa är en bra stämning och ingen förändring.

Det beror sällan på föreläsaren. Det beror på tre saker som bestäms innan hen kommer.

Passet är ett fyllnadsmoment. Det ligger efter lunch på en konferens, mellan ekonomiuppföljningen och en aktivitet. Ingen har sagt varför det ligger där, och därför utgår deltagarna från att det ligger där för att det ska ligga något där.

Ingen vet vad de får göra med det. Föreläsningen säger «prata med varandra», och sedan går alla tillbaka till en arbetsplats där ingen sagt om det är okej att ta upp att någon verkar sliten. Så låter man bli, för det känns påträngande.

Det finns inget efteråt. Ingen uppföljning, ingen chef som säger vad som gäller, inget som händer i vecka två. Kunskap utan tillåtelse blir ingenting.

Det är alltså inte innehållet som är den svaga punkten i de flesta fall. Det är ramen runt omkring, och den kan ni bestämma över helt själva.

Vad den bör innehålla

1. Tecken som går att känna igen — hos sig själv och hos andra. Inte diagnoskriterier, utan det som faktiskt syns på ett jobb: att någon slutar äta lunch med de andra, att svarstiden på mejl blir konstig i båda riktningarna, att någon som var noggrann börjar göra slarvfel, att irritationen ligger närmare. De tecknen är sällan dramatiska, och det är därför de missas. Mer om de tidiga tecknen här.

2. Ord att ta upp det med. Den vanligaste orsaken till att ingen säger något är inte likgiltighet — det är att man inte vet hur man börjar utan att det låter som en anklagelse eller en utredning. Konkreta formuleringar som deltagarna får höra, och helst öva på, är den enskilt mest användbara delen av ett sådant här pass.

3. En tydlig gräns. Vad en kollega ska göra och inte göra. Den som inte får den gränsen gör antingen ingenting alls av rädsla för att göra fel, eller tar på sig ett ansvar som inte är deras och blir utbränd av det. Båda utfallen är vanliga och båda går att förebygga med tio minuter av föreläsningen.

4. Vart man skickar vidare. Företagshälsovården, 1177, vårdcentralen, och vad som gäller vid akut oro. Konkret, med nummer, och gärna med er egen rutin inskriven.

Och något som gör det verkligt. Jag har själv levt med panikångest och social fobi, och den delen av mina föreläsningar är den som folk minns. Inte för att min historia är märkvärdig, utan för att ett rum lyssnar annorlunda när den som står där inte bara läst om det. Vad ni ska kräva är inte just min historia — det är att den som står där har något som gör ämnet konkret.

Chefer och medarbetare — samma pass?

Grunden ska vara gemensam. Poängen med att alla hör samma sak samtidigt är just att alla får samma ord, och att ingen efteråt kan säga att de inte visste vad som gällde.

Men cheferna behöver något mer, och det bör ligga separat. Deras frågor är andra: vad arbetsmiljöansvaret faktiskt innebär, hur man inleder ett omtankesamtal utan att det blir ett utvecklingssamtal, vad som får dokumenteras och vad som inte får det, hur man hanterar en anpassning utan att det blir orättvist mot resten av gruppen, och var gränsen går mot vård och företagshälsa.

Blandar man in det i det gemensamma passet blir det otydligt för båda grupperna — för abstrakt för cheferna och för administrativt för alla andra.

En vanlig och bra ordning: 60 minuter för alla, och sedan 60–90 minuter enbart för chefer och skyddsombud, samma dag.

Timmen efteråt är viktigast

Det här är det råd jag ger oftast och det som beställare oftast hoppar över, så jag säger det tydligt: boka in trettio minuter direkt efter föreläsningen där någon i ledningen säger vad som gäller hos er.

Inte ett tal. Tre eller fyra meningar räcker: att det är okej att ta upp det här, vem man går till, vad som händer om man gör det, och vad som inte kommer att hända — att det inte hamnar i lönesamtalet.

Skälet är enkelt. En föreläsare kan ge kunskap, men bara ni kan ge tillåtelse. Utan tillåtelsen blir kunskapen till en trevlig timme som ingen vågar använda, och det är precis där de flesta satsningar tar slut.

Hur ni vet om det gav något

Inte genom utvärderingen i rummet. Den mäter om folk gillade timmen, vilket är trevligt att veta och nästan helt okorrelerat med om något förändras.

Mät i stället tre veckor senare, med två frågor i ett mejl. Har du tagit upp något med en kollega som du annars inte hade tagit upp? Och: vet du vart du skulle vända dig om du eller någon i teamet inte mådde bra?

Den andra frågan är den viktiga. Om andelen som svarar ja på den inte gått upp har föreläsningen inte fastnat, oavsett hur bra utvärderingen var. Och då vet ni det efter tre veckor i stället för efter ett år.

När ni inte ska boka en föreläsning

När problemet är arbetsbelastningen. Om orsaken till ohälsan är för mycket att göra, för lite bemanning eller en organisation i förändring är en föreläsning om psykisk hälsa i bästa fall verkningslös och i värsta fall provocerande. Den signalerar att problemet ligger hos individen. Det märks i rummet, och den föreläsningen vill varken ni eller jag hålla.

När det redan brunnit och ingen sagt något om det. Har ni haft en konflikt, en uppsägning eller en sjukskrivning som alla vet om men ingen pratat om, måste den frågan hanteras först. Annars kommer allt jag säger att handla om den, i tysthet, i hela rummet.

När ni bokar för att kunna kryssa i en ruta. Det är ett fullt begripligt skäl och jag ska inte moralisera över det. Men säg det då till föreläsaren, så kan vi lägga upp det ärligt — ett kortare, mer konkret pass utan ambition att förändra kulturen är en bättre användning av era pengar än ett som låtsas.

Det viktigaste

Om du bara tar med dig en sak: en föreläsning kan ge kunskap och ett gemensamt språk. Den kan inte ge tillåtelse. Bara ni kan det.

Bestäm därför två saker innan ni bokar. Vad ska vara annorlunda om tre veckor, och vem säger till personalen att det är okej. Har ni svar på de frågorna spelar det nästan mindre roll vem ni bokar. Har ni inte det spelar det ingen roll alls.

Vad en föreläsning kostar och hur bokningen går till har jag skrivit om separat: Boka föreläsare om psykisk hälsa.

Mvh Mikael GlännströmVälmåendecoach, författare och pappa till två