Jämförelse och avundsjuka

Jämförelsen är automatisk

Det första som är värt att veta är att jämförelsen inte är ett val, och att alla råd som bygger på att sluta med den därför är dömda att misslyckas.

Vi är sociala varelser och vår hjärna mäter ständigt var vi står i förhållande till andra. Det är förmodligen därför vi överlevt i grupp, och det pågår automatiskt och snabbare än något medvetet beslut hinner ingripa.

Det som däremot går att påverka är två saker: vem du jämför dig med, och vad du gör med resultatet. Båda är i praktiken helt i din hand, och båda är mer verkningsfulla än att försöka sluta.

Urvalet är den enklare av de två. Förr jämförde man sig med en ungefär slumpmässig grupp — grannar, kollegor, släkt — som innehöll människor både över och under en själv. Nu är urvalet ofta sorterat efter vad som fångar uppmärksamhet, vilket i praktiken betyder andras bästa ögonblick. Mer om den delen här.

Varför vi skäms

Avundsjuka är den känsla folk har svårast att erkänna, svårare än ilska, svårare än rädsla, ofta svårare än sorg.

Skälet är att den känns som ett omdöme om ens karaktär. Att vara arg är begripligt, att vara ledsen är sympatiskt — men att vara avundsjuk läses som småaktigt. Man är den som missunnar någon annan något.

Konsekvensen är att den nästan aldrig sägs högt, och därför nästan aldrig undersöks. Den läggs undan, och det som läggs undan fortsätter arbeta i bakgrunden.

Och det är synd, för avundsjuka är en av de mest informativa känslor vi har. Den vet saker om dig som du inte hunnit tänka.

Vad känslan pekar på

Här är det som gör den värd att ta fram: man är sällan avundsjuk på slumpmässiga saker.

Du är inte avundsjuk på allt någon annan har. Du är avundsjuk på något särskilt — och det något är nästan alltid något du själv vill ha, men antingen inte formulerat eller gett upp hoppet om.

Testa det. Tänk på den senaste gången du kände en sticka av avundsjuka. Vad var det exakt? Inte «hennes liv» — vad? Friheten? Att någon såg henne? Att hon vågade? Att hon hade tid? Att hon fick göra det hon ville utan att be om lov?

Svaret på den frågan är oftast en mer precis beskrivning av vad du saknar än något du kommit fram till genom att tänka efter. Förnuftet är upptaget med vad som borde betyda något. Avundsjukan bryr sig inte om det.

Det är särskilt användbart när den kommer oväntat — när du blir avundsjuk på någon vars liv du inte alls vill ha. Då pekar den på en beståndsdel, och den beståndsdelen är värd att ta reda på.

Att använda den

1. Erkänn den, tyst. «Jag är avundsjuk.» Inte till personen, bara till dig själv. Det låter obetydligt och det är steget som gör resten möjligt, för en känsla man inte kännas vid går inte att undersöka.

2. Var precis. Vad exakt? Ett ord om det går. Ju vagare svaret är, desto mer sannolikt är det att du håller på att göra det till en berättelse om ditt eget värde i stället för information.

3. Fråga om det går att få. Ibland gör det inte det — ålder, omständigheter, tur. Då är det sorg, och sorg ska sörjas, inte lösas. Men förvånansvärt ofta är svaret att det går, i någon form, och att du inte tänkt tanken.

4. Gör den minsta möjliga saken i den riktningen. Inom en vecka. Inte planen — en sak. Det som händer då är att avundsjukan förlorar sitt grepp, inte för att du fått det du ville utan för att du slutat vara passiv i förhållande till det.

När den blivit bitterhet

Det finns en punkt där avundsjuka slutar vara användbar, och den är värd att kunna känna igen i sig själv.

Avundsjuka handlar om att jag vill ha det där. Bitterhet handlar om att hon borde inte ha det. Den första pekar framåt och bär information. Den andra pekar inte någonstans alls.

Tecknen på att det tippat över: man börjar leta efter fel hos personen. Man känner ett litet lyft när något går dåligt för henne. Man förklarar bort hennes framgång med tur, kontakter eller att hon fick det gratis.

Det farliga med bitterhet är att den känns som en analys. Den kommer med argument, den känns rättvis, och den skyddar mot att behöva se på sitt eget liv. Men den kostar mer än den ger — och den märks utåt långt tidigare än man tror.

Vägen ut är samma fråga som ovan, ställd på nytt: vad var det jag ville ha? Bitterhet är oftast avundsjuka som ingen tog på allvar, minst av allt den som bar den.

Det viktigaste

Om du bara tar med dig en sak: avundsjuka är inte ett karaktärsfel, den är en kompass.

Den pekar på det du vill ha och inte vågat formulera. Frågan är inte hur du blir av med den, utan om du är beredd att läsa vad den försöker säga — och sedan göra den minsta möjliga saken i den riktningen.

Det här är kapitel 23 i min bok: Alla kan inte vara bäst. Hela boken ligger gratis här på sajten.

Mvh Mikael GlännströmVälmåendecoach, författare och pappa till två