Sociala medier och självkänsla

Det är inte tiden

Nästan all diskussion om sociala medier handlar om skärmtid, och det är förståeligt eftersom timmar går att mäta. Men det är fel storhet.

Två personer kan lägga lika lång tid och må helt olika. Den ena håller kontakt med människor hon bryr sig om, ser vad kompisarna gör, skickar något roligt till sin bror. Den andra publicerar något och återkommer sedan elva gånger för att se hur det tagits emot.

Samma timmar. Helt olika funktion. Den första använder plattformen för kontakt, den andra för bedömning — och det är bara den andra som gör något med självkänslan.

Det är därför skärmtidsgränser så ofta ger så lite. De halverar mängden utan att röra funktionen, och den som hämtar sitt värde där hämtar det lika ivrigt på halva tiden.

Varför bekräftelsen inte mättar

Två mekanismer, och båda är värda att känna igen.

Belöningen är oförutsägbar. Ett inlägg går bra, nästa nästan inte alls, och du kan inte förutsäga vilket. Oförutsägbara belöningar bygger betydligt starkare vanor än pålitliga — det är samma princip som gör en spelautomat svårare att lämna än en godisautomat. Om varje inlägg gav exakt lika mycket gensvar hade ingen kollat elva gånger.

Och ribban flyttar sig. Det som kändes bra i somras känns normalt nu, och något som ligger under det känns som ett misslyckande. Det är samma anpassning som gör att en löneförhöjning känns stor i två månader. Skillnaden är att lönen inte förnyas varje dag.

Tillsammans ger de en process som per konstruktion inte kan nå ett slut. Det är inte ett tecken på svaghet hos den som fastnat — det är hur systemet är byggt.

Den inre värderingen tränas bort

Det här är den del som oroar mig mest, och den som märks minst medan den händer.

Förmågan att själv avgöra om något man gjort är bra är en färdighet. Den underhålls genom att användas: du skriver något, läser igenom det, och bestämmer att det håller. Eller inte.

Om bedömningen konsekvent hämtas utifrån slutar färdigheten användas. Och efter tillräckligt lång tid går den inte längre att komma åt — man vet helt enkelt inte om det man gjort var bra förrän någon annan sagt det.

Det syns tydligast hos yngre, som aldrig hunnit bygga upp den innan de började hämta den utifrån. Men jag ser det lika ofta hos vuxna: en text som är helt okej känns osäker tills tre personer sagt något om den.

Det är också därför den här artikeln inte handlar om att sluta med sociala medier. Färdigheten går att träna tillbaka, och den tränas genom att man använder den — se punkt tre nedan.

Jämförelsen du inte valde

Människor har alltid jämfört sig. Det som är nytt är urvalet.

Förr jämförde man sig med grannar och kollegor — en ungefär slumpmässig grupp som innehöll både folk som hade det bättre och sämre. Nu jämför man sig med ett urval som är sorterat efter vad som fångar uppmärksamhet, vilket i praktiken betyder människors bästa ögonblick.

Det gör jämförelsen strukturellt orättvis på ett sätt hjärnan inte är byggd för att kompensera. Alla vet intellektuellt att det är ett urval. Ingen känner det.

Mer om jämförelsen och vad man gör åt den här.

Fem ändringar som märks

1. Publicera och gå. Lägg upp något och kontrollera inte hur det gick förrän nästa dag. Det här är den enskilt mest verkningsfulla ändringen på hela listan, och den svåraste. De första gångerna är fysiskt obehagliga, vilket i sig säger något om hur stark vanan blivit.

2. Rensa efter mående, inte efter intresse. Gå igenom vilka konton som pålitligt får dig att känna dig sämre. Sluta följa dem. Inte för att de gör något fel, utan för att du inte är skyldig någon din uppmärksamhet.

3. Bestäm själv först. Innan du visar något för någon: avgör om du tycker att det är bra. Säg det högt om det behövs. Det känns löjligt och det är exakt den övning som bygger tillbaka den inre värderingen.

4. Telefonen utanför sovrummet. Den tråkigaste punkten och den som ger mest kroppslig skillnad. Det handlar inte bara om ljuset utan om att det första och sista du gör på dygnet inte blir att kontrollera hur du står till hos andra. Mer om sömnen här.

5. Skilj på kontakt och bedömning. Använd plattformen för att hålla kontakt med människor. Det är den funktion som faktiskt ger något, och den är oskyldig. Det är den andra funktionen som kostar.

Det viktigaste

Om du bara tar med dig en sak: fråga inte hur länge du var där. Fråga vad du hämtade.

Kontakt är gratis. Bedömning kostar — och priset betalas i förmågan att veta själv, vilket är exakt den förmåga självkänsla består av.

Det här är kapitel 13 i min bok: Digital självbekräftelse. Hela boken ligger gratis här på sajten.

Mvh Mikael GlännströmVälmåendecoach, författare och pappa till två