Att släppa taget

Varför vi håller fast

Det är värt att börja med att ta hållandet på allvar, för det är inte irrationellt. Det gör något.

Ilskan markerar att det var fel. För många är den det enda kvarvarande sättet att säga att det som hände inte var okej. Att lägga ner den känns då som att i efterhand godkänna det. Det är den starkaste kraften i hela det här, och den försvinner inte av att någon säger att den är ologisk.

Man väntar på ett erkännande. En ursäkt, en förklaring, att någon säger «du hade rätt». Så länge man väntar på något är man kvar i det, och de flesta väntar på något som aldrig kommer — ofta från någon som inte ens vet att man väntar.

Och man letar efter en förklaring. Varför gjorde hon så? Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Tanken går tillbaka gång på gång i tron att en tillräckligt bra förklaring ska göra det uthärdligt. Ibland finns det ingen förklaring, och letandet blir då själva plågan.

Vad man faktiskt släpper

Det här är den avgörande omformuleringen, och den gör hela skillnaden mellan ett omöjligt och ett möjligt uppdrag.

Du släpper inte minnet. Det finns kvar. Du släpper inte att det var fel — det var det fortfarande. Du släpper inte att det gjorde ont.

Du släpper kravet på att det ska bli begripligt, erkänt eller rättvist innan du får gå vidare.

Det är allt. Och det är svårt nog, för det är precis det kravet som känns som det enda man har kvar.

Orättvisan i det

Här är det jag tycker att man ska säga högt i stället för att gå runt: det är orättvist.

Den som blivit illa behandlad ska nu göra ett arbete som den andra inte behöver göra. Hon som gjorde fel går vidare utan att märka något. Du får sitta med det. Och rådet du får är att lägga ned det, alltså att göra ännu en insats — den här gången för din egen skull, men fortfarande en insats du inte bett om.

Jag tycker att den orättvisan ska erkännas innan man går vidare, för nästan all rådgivning på det här området hoppar över den, och det är därför den känns hal.

Och sedan, med orättvisan erkänd: att bära det vidare straffar ingen annan än dig. Det är också sant, och de två sanningarna ryms samtidigt.

Fyra steg

1. Säg vad det faktiskt handlar om. Skriv ned det. Ofta visar det sig att det inte är händelsen som sitter kvar utan något den betydde — att man inte blev försvarad, att man inte var värd en förklaring, att någon visste och inte gjorde något. Det som sitter kvar går inte att lägga ned förrän det har ett namn.

2. Sluta vänta på erkännandet. Inte «acceptera att det inte kommer» — bara sluta vänta. Det är en märkbar skillnad: väntan är en aktivitet som pågår i bakgrunden hela tiden och tar plats. Frågan att ställa sig är: vad väntar jag på, och vem ska ge mig det? Formulerad så blir svaret ofta uppenbart.

3. Sluta leta efter förklaringen. Om du gått igenom det hundra gånger utan att komma närmare finns svaret antagligen inte där. Vissa människor gör saker av skäl som inte skulle hjälpa dig ens om du fick veta dem.

4. Gör något som hör till nu. Inte för att distrahera dig, utan för att den delen av livet som är i nutid behöver befolkas. Det som händer när man släpper är sällan att något försvinner — det är att något annat får plats. Mer om det tänkesättet här.

Om förlåtelse

De blandas ofta ihop och de är olika saker.

Förlåtelse handlar om den andra personen. Den kräver ofta något av henne — att hon förstår, ångrar, ber om ursäkt — och den innebär ett slags återupptagande av relationen.

Att släppa taget handlar bara om dig. Den kräver ingenting av någon annan, den behöver inte kommuniceras, och den kan ske i fullständig tystnad utan att den andra någonsin vet om det.

Du kan lägga ned något helt utan att förlåta. Du kan också förlåta någon och ändå bära det vidare i tio år. Att skilja på dem gör det lättare, för då slipper man kravet på en försoning som kanske varken är möjlig eller önskvärd.

Det viktigaste

Om du bara tar med dig en sak: sluta försöka släppa. Sluta i stället vänta.

Väntan på ett erkännande som inte kommer är det som håller ett grepp levande år efter år, och den är det enda i hela det här som faktiskt ligger i din hand. Släppandet kommer sedan av sig självt, långsamt, utan att du märker vilken dag det hände.

Det här är kapitel 19 i min bok: Släpp taget för att gå vidare. Hela boken ligger gratis här på sajten.

Mvh Mikael GlännströmVälmåendecoach, författare och pappa till två