Från bubbla till genombrott

”Det är inte det som händer dig, utan hur du reagerar på det som räknas.” – Epiktetos

Jag vill dela med mig av min egen resa. Inte för att söka medlidande, utan för att ge hopp: det finns vägar ut ur lidandet.

I 20-årsåldern utvecklade jag en kraftig social ångest. Jag brukar beskriva mitt liv under den tiden som en bubbla som ständigt krympte. Den blev mindre och mindre för varje dag, tills den en dag sprack. Det som för andra var vardagliga händelser – att ringa ett telefonsamtal eller möta en bekant på gatan – blev för mig händelser med kraftig ångest.

Jag hamnade i en nedåtgående spiral av depression och panikångest. Självkänslan raderades ut och framtiden kändes inte bara mörk, utan obefintlig. Under sex år levde jag i detta tillstånd av isolering innan jag började hitta verktygen för att bryta mönstret.

Idag lever jag ett liv som då kändes som en utopi. Jag har familj, vänner och ett arbete jag älskar. Jag står regelbundet på scen och föreläser – en aktivitet som för tjugo år sedan hade varit min värsta mardröm. Jag mår bra; inte varje sekund, men i det stora hela. Ångesten är mer eller mindre borta.

Den tredimensionella förklaringen

Många frågar vad det var som gjorde skillnaden. Sanningen är att det aldrig handlar om en enskild händelse. För att förstå mänskligt lidande och återhämtning behöver vi använda ett bredare perspektiv. Inom psykologin kallas detta för det biopsykosociala perspektivet (Engel, 1977).

Modellen innebär att vårt mående formas av tre samverkande nivåer:

• Biologi: Vi föds med olika förutsättningar. Jag har en ärftlig sårbarhet för ångest och lever med ADD, vilket påverkar hur min hjärna processar stress och belöning.
• Psykologi: Min brist på verktyg för att hantera vuxenlivets ansvar och motgångar skapade destruktiva tankemönster.
• Social miljö: Avsaknad av jobb, rutiner och ett meningsfullt sammanhang gödde min isolering.

Kända exempel på samverkan

Vi ser samma mönster hos offentliga personer som valt att vara öppna med sin ohälsa. Artisten Lady Gaga har beskrivit hur hennes kroniska smärta och psykiska ohälsa är ett resultat av både trauma (psykologi/miljö) och genetiska faktorer (biologi). Skådespelaren Stephen Fry har på ett liknande sätt belyst hur hans bipolära sjukdom kräver en kombination av medicinsk förståelse (biologi) och en livsstil som stöttar hans mående (miljö).

Precis som för dem, krävdes det för mig insatser på alla tre nivåer för att vända trenden: rätt typ av medicin för min hjärna, nya psykologiska verktyg för att möta rädslan, och skapandet av en hållbar social miljö genom arbete och relationer.

Det biopsykosociala perspektivet påminner oss om att det sällan finns en ensam orsak till att vi mår dåligt – men det betyder också att det finns flera olika vägar till att må bättre. Och att det är väldigt individuellt vad som fungerar. Det är därför den här boken innehåller 30+ övningar och inte enbart en.