Ensamhet

Det handlar inte om antal

Det första som är värt att veta är att ensamhet och att vara ensam är två olika saker, och att de hänger ihop betydligt sämre än man skulle tro.

Jag har träffat människor med fullt schema, en stor familj och ett arbete fullt av kollegor som beskriver en ensamhet så tung att den knappt går att säga högt. Och jag har träffat människor som bor ensamma, träffar tre personer i veckan och inte känner sig ensamma alls.

Skillnaden ligger i om någon vet hur du faktiskt har det. Ensamhet är avståndet mellan hur du framstår och hur du mår — och det avståndet kan vara stort i ett rum fullt av människor som alla tycker om dig.

Det är därför rådet «du borde träffa fler människor» landar så illa. Den som får det har oftast redan människor omkring sig. Rådet säger indirekt att man inte förstått sitt eget problem, och då slutar man berätta.

Den självförstärkande spiralen

Ensamhet har en mekanik, och den är obehagligt effektiv.

Längre tids ensamhet gör oss vaksamma. Det är begripligt — den som saknar tillhörighet blir känslig för tecken på att bli utestängd, och det är förmodligen något gammalt och funktionellt i botten. Men vaksamheten gör att man börjar läsa in avvisning där ingen finns: ett kort svar, en inbjudan som kom sent, någon som verkade stressad.

Och då drar man sig undan lite. Man tackar nej den där gången. Man hör inte av sig först, för tänk om man är till besvär. Man svarar «bra» när någon frågar.

Vilket gör att kontakterna glesnar. Vilket gör vaksamheten större.

Det otäcka är att ingen del av kedjan känns som ett misstag när man är i den. Varje enskilt beslut är rimligt och självskyddande. Det är först efter ett halvår man märker att man inte pratat på riktigt med någon på länge, och då är tröskeln hög.

Varför skammen är särskild

De flesta svårigheter går att säga högt numera. Att vara stressad, sova dåligt, ha ångest, gå i terapi — det är inte längre laddat på samma sätt, och det är en verklig förbättring.

Ensamhet har inte följt med i den utvecklingen. Den läses fortfarande som ett omdöme om ens värde, inte som en omständighet. «Jag är stressad» säger något om din situation. «Jag har ingen att ringa» känns som att det säger något om dig.

Det är därför ensamhet döljs längre än nästan allt annat, och därför den ofta upptäcks först när den lett till något annat — nedstämdhet, sjukskrivning, ett sammanbrott som verkade komma från ingenstans.

Det är också därför den här texten är svårare att skriva än de flesta. Den som känner igen sig läser den ensam, och kommer antagligen inte att berätta för någon att hen gjorde det.

Fyra saker som bryter den

1. Återkommande, inte nytt. Det som bygger närhet är att träffa samma människor upprepade gånger kring något gemensamt — en kör, ett gym, en kurs, en förening, ett arbete. Förutsägbarheten är verkningsmedlet: man behöver inte prestera en relation, den uppstår av att man ses igen. Ett nytt sammanhang i veckan gör mindre än samma sammanhang varje vecka.

2. Att göra något bredvid någon. Samtal ansikte mot ansikte är krävande för den som varit ensam länge. Att göra något tillsammans — laga mat, meka, gå, arbeta — sänker kravet dramatiskt, och samtalen som uppstår där brukar bli ärligare än de som var planerade.

3. Säga en sann sak. Inte hela historien. En sann sak, till en person. «Jag har haft det ganska tungt ett tag.» Det är litet, det är obehagligt, och det är oftare än man tror det enda som behövs för att någon ska komma närmare. Nästan alla överskattar hur konstigt det blir.

4. Att vara den som hör av sig. Det här är det orättvisa rådet, och jag ger det ändå. Den som varit ensam länge väntar ofta på att någon annan ska ta initiativet, som ett slags prov på om man är värd det. Provet ger aldrig svar, för de flesta människor hör inte av sig av samma skäl som du inte gör det. Någon får bryta, och det blir tyvärr oftast den som märker problemet.

Att det gör ont är inte inbillning

Ensamhet över tid syns i kroppen. Sömnen blir sämre, stresspåslaget ligger högre, och risken för både nedstämdhet och kroppslig ohälsa ökar. Det är inte en metafor och det är inte känslighet.

Jag tar upp det av ett enda skäl: den som känner sig ensam misstänker ofta att hen överdriver. Det gör du inte. Att det är tungt på riktigt är ett argument för att göra något åt det nu, inte för att vänta ut det.

Och har ensamheten övergått i något som inte släpper — där ingenting känns roligt, där sömnen och aptiten ändrats, där det pågått i månader — är det inte längre bara ensamhet. Läs nedstämdhet eller depression, och sök vård. 1177 svarar dygnet runt.

Det viktigaste

Om du bara tar med dig en sak: du kan inte lägga till dig ur ensamhet, men du kan säga dig ur den.

Fler kontakter löser sällan något. En sann mening till en person gör det förvånansvärt ofta — och den enda som kan säga den är du, vilket är den orättvisa delen och samtidigt den som är i din hand.

Jag är välmåendecoach med magisterexamen i psykologi, inte legitimerad psykolog. Den här texten är en orientering och inte en bedömning av dig.

Mvh Mikael GlännströmVälmåendecoach, författare och pappa till två